När jag var sju år och var en liten kille i jympadojor på cykel, så hade jag svårt att skilja på vad som var på riktigt och vad som var på låtsas. Jag hade ett popband, det var på riktigt. Fast vi spelade aldrig, för vi hade inga instrument. Och sen var det den där tjejen i min klass som jag älskade över allt annat på jorden. Hon hette Ann Adenberg, kärleken till henne var på riktigt. Jag tror vi var både gifta och hade barn. Fast jag är inte säker på att Ann visste det. Och sen var det hypokondrin. Mina sjukdomar var på riktigt, allihop. Mamma tog med mig till Doktor Stendahl i Tallkrogen och när jag berättade för Doktor Stendahl om mina sjukdomar så sa han: "-Här har vi en skådespelare." Och jag förstod att jag skulle söka mig in vid teatern. Nån gång i åttan fick jag min chans. Ruds Fritdidsgård i Karlstad. Pjäsen hette Krav. Jag satt ensam på scenen, uppflugen på ett bord i en jättetight, röd T-shirt och jättetighta utsvängda jeans, så föreställ er nåt oerhört långt och smalt: Och så sjöng jag, House of the rising sun. På svenska! Men där, då, just i det ögonblicket skedde ett under. För första gången kände jag att det fanns någon, någonstans därute som hörde mig. De där andra, de stora killarna som tränade, de som var med i laget och snusade, de som alltid skulle slåss, som jag var rädd för, de satt tysta och lyssnade på mig. På mig! När de sedan lät mig gå före i matkön förstod jag att jag var en hemlighet på spåren. Kontakt: info@rikardwolff.se