Jag drömde om att bli sångare. Pappa hade med sig "Help!" från England när jag var sju. Det avgjorde saken. Beatles blev mina idoler. Jag startade raskt mitt första popband i Gubbängen den hösten, låten hette "A Crazy Boy". Ett par år senare flyttade vi till Karlstad och Edith Piaf klev in i det blå tonårsrummet och förändrade mitt liv. Nej, jag ångrar ingenting sjöng hon. Det gör inte jag heller, tänkte jag över morgonchokladen i Karlstad. Mellan de alltför fåtaliga kunderna i en numera nedlagd pressbyråkiosk började jag skriva sångtexter. Jag hade varit i Frankrike och upptäckt en skatt av oöversatt material; Brel hade jag och andra redan varit på, men det här var något annat, lika bra: Barbara. Jag gick scenskolan och under praktiken i Stockholm gjorde jag min första sångföreställning på Kilen i Kulturhuset: "Crime Passionel". Det var kolsvart dramatik i blodiga lakan, tillsammans med Göran Martling som blev min ackompanjatör under lång tid framöver. Året därpå kom den betydligt mera uppsluppna "Barbaras långa nätter", också på Kilen, med mikrofon, bardisk, kvinnokläder och en sex meter lång boudoir på scenen. Richard Günther regisserade. Vi fortsatte upp på Södran där jag flög in med änglavingar i vinternatten i "Récital-personligt meddelande". Jag fortsatte i mer sofistikerad inramning. Vi spelade in CD'n "Recital-91" på Dramatens lilla scen. Men jag längtade efter eget material. Mellan denna föreställning och den följande "I'm A Gigolo", kom filmen som gav mig chansen att turnera. Flott förpackad av Camilla Thulin och Jean-Pierre Barda reste gigolon från Malmö till Vilhelmina, för att till sist hamna i TV från Cirkus. Det var fortfarande mest franskt, men även Cole Porter och Noel Coward och äntligen några nyskrivna sånger, med musik av Fredrik Meyer och Magnus Carlsson, bl. a. " Det vackraste mötet". Jag fick kontakt med musikförlaget Jimmy Fun Music genom Ben Marlene, som kom och lyssnade. Hittills hade jag varit hänvisad till scenen och till översättningar, nu siktade vi på en egen platta med original material. Jag grävde i lådorna. Där låg mängder av idéer och utkast och väntade: en lyckad rad här och där. Efter några veckor hade jag skisser klara som jag vågade visa. Svar från Mikael Wiehe och Lisa Ekdahl på några dagar! Musik! "Paris" och "Röda dina läppar". Eva Dahlgren kände jag flyktigt. Det blev "Bind en duk". Marie Fredriksson hörde av sig och ville vara med: "I den vita staden". Drömmen om den egna plattan började bli verklighet. Men vem skulle producera? Vem skulle jag lämna över så mycket personligt stoff till? Lisa Ekdahl föreslog sin producent Gunnar Nordén. Vi fick omedelbar kontakt. Och så, ur skrynkliga fragment, ur drömmar och framförallt ett lång och mödosamt arbete, kom till sist något som liknar en musikalisk självbiografi, en resa i tid och rum: möten, uppbrott, förluster. Det blev "Pojken På Månen", utgiven på Piafs och Beatles bolag, EMI. Till dem som varit med mig på resan, föräldrar, kärlekar, vänner och musikanter tillägnar jag mina skivor. Kontakt: info@rikardwolff.se