Hej, alla sånger har en historia, det kan börja med några rader nedrafsade på en krognota, en serviett eller ett avrivet tidningshörn. Det kan vara ett SMS som dök upp i gryningen en regnig morgon eller ett mail jag inte borde ha sänt en natt när allt gick åt helvete. Igen. Låtarna är blad rivna ur en oskriven dagbok, ögonblicksbilder och minnen. Plötsligt dyker bilden av bortsköljda meddelanden på en strand för tretti år sen upp: Ingen aning var du är, ingen aning vem du är. Tankar under ett par års singelliv har gestaltat sig på plattan. Jag har spelat ett år i Malmö, ett år i Göteborg, turnéer och jobb. En regnig eftermiddag på Lilla Torg under en filminspelning blev en sång. Nej, jag kommer inte säga vad du heter, en av alltför många, alltför unga och alltför vackra. Och det regnade. Som fan. Men jag följde dig, jag följde dig så gärna, du var en stjärna, en stjärna i varje millimeter den gången, nu och för alltid. På krogen, på dansgolvet, i drömmen. Så jävla tråkigt att du var lika vacker den dagen du lämnade mig... Och en annan gång en annan natt, mitt i natten, det funkar ju inte, jaså inte, är vi inte två om den saken? - nähä - men varför kom du då, varför sträckte du ut handen, inser du inte att en utsträckt hand är ett halvt löfte, varför gjorde du det om du inte vill ha mig. Och jag vill att du ska veta det, vill du inte ha mig så skiter vi i det. Älska förgäves har jag prövat förut. Du får mig. Om jag får dig. Så ringer det på dörren. Och nu står du där, på tröskeln, igen: Kan jag stanna ikväll? Jävlar. Det är det enda du inte får, det absolut enda du inte får... fråga. Ok. En enda natt. Igen. Fast det där att förlora nån det är ju inte sant. Kärlekens rum må stå övergivet, med neddragna persienner och övertäckta möbler. Men har man en gång varit där så finns det ju kvar. Vadå borta? "Gone". Så löljligt. "Gone Forever", det är inte möjligt. Kärlekens rum står kvar där. Tre års nerklottrade minnen på en platta. Hotellrum och bakfyllor, telefonnummer utam namn och namn utan ansikten. Och så stiger nu in i min natt igen och får mig att nu och för evigt tro på kärlekens möjlighet. Andningen förenas, vi bultar samma hjärta, vi lever samma dag. Till Dig också, du som lyssnar, jag borde väl ha varnat dig med: Att ger du mig ett finger tar jag hela handen, att möta sin publik är beroendeframkallande, lika tufft att avstå ifrån som andra kärlekar, lika skräckinjagande att återvända till och lika befriande att se att det (förhoppningsvis) funkar en gång till... Äh, nu säger jag inte mer, resten får du ta reda på själv. Jag kanske har krånglat, kanske svikit, jag med, men jag kommer tillbaka: Inte bara dina läppar, inte bara dina ögon. Du har en vacker själ. Du med. Rikard Wolff Kontakt: info@rikardwolff.se